Helene T Dehring

Helene T Dehring

Livet, vården, politiken med mera...

Varför blogga? Det är en fundering som jag har ställt mig själv. För att få någon sorts bekräftelse eller för att jag vill synas?
Nej, efter att ha funderat kommer jag fram till att det helt enkelt är för att jag tycker det är roligt att skriva. Därför sätter jag mina tankar och funderingar på pränt. Att alla förstår vad jag skriver är en demokratifråga och därför ska jag försöka skriva lättläst.
Bloggen blir också komplement till min hemsida helenedehring.se

Mardröm men verklighet

LivetPosted by Helene T Dehring Tue, June 25, 2019 19:19:50



En mardröm men verklighet för många!

Kränkande särbehandling/mobbning/personliga påhopp är vardag för minst ca 350 000 vuxna människor i Sverige, inom arbetsliv, föreningar och grupper av olika slag. Detta är otroligt sorgligt och det allra sorgligaste det är den flat- och feghet som blundar och trots kännedom inte vågar ingripa. Tystnadskulturen omgärdar det hela.

Inom forskningen grundar sig mobbning på två förklaringar, dels att mobbaren anses ha en aggressiv personlighet medan mobboffret uppfattas ha ett mer ängsligt personlighetsmönster. Den andra förklaringen grundar sig på fördelningen av makt och inflytande i socialt samspel (Fors, 1994).

I homogena arbetsgrupper, föreningar och liknande dominerar ett likhetstänkande, som motverkar ett kreativt och öppet samtalsklimat. Om någon i gruppen avviker från gruppens norm, antingen en kompetent, drivande person eller en ängslig och sårbar person, blir denne lätt ett mobboffer. Mobbningen börjar initialt med att omgivningen förändrar bilden av den mobbade så att han eller hon ska bli betraktad som konstig. (Hallberg, 2004).

Från forskningshåll definerar Einarsen m fl.mobbning: när en eller flera personer under en längre tid känner sig utsatta för negativa handlingar från en eller flera andra personer i en situation, där den som drabbas har problem med att försvara sig mot dessa handlingar.

VUXENMOBBNING

Det finns mycket att säga om mobbning och kränkande särbehandling men som framgår av bl.a. forskning spelar behovet av att ha makt en roll, behovet av att vara boss och att vara den som bestämmer.

Att vuxna människor i arbetsliv, föreningar och olika grupper utsätts är mycket beklämmande. ”Krångla inte och lägg dig inte i allting”, du behöver inte kännedom. Du tuggar för mycket, du behövs inte”.

Kränkande och personliga påhopp som präglas av grov respektlöshet och bryter mot allmänna heders- och moralbegrepp om hur människor bör bemötas. När någon i omgivningen är medveten om förekomsten men blundar och låter diskrimineringen fortsätta är det ett fegt tillvägagångssätt som möjliggör för den dåliga kulturen att fortsätta.

Självfallet önskar man ett större mod och väsentligt mer civilkurage från omgivningen. Det är nämligen också känt att när den här formen av kränkande budskap framförs till någon särskild person får de en effekt att förminska och att den utsatte bli alltmer tyst.

SJÄLVMORD
Det kan vara så illa att minst 100 vuxna personer per år tar sitt liv p g a mobbning i arbetslivet” menar Stefan Blomberg som är psykolog och doktorand i Linköping och länge har studerat problematiken. Forskningen säger att ju allvarligare utsattheten är desto större blir hälsoriskerna. Risken för att drabbas för depression är nästan tre gånger som stor som för dem som inte utsätts. Drabbade riskerar att få ohälsa som liknar den som uppkommer efter svår misshandel, tortyr och liknande.


URHOLKNING AV DEMOKRATIN
Från forskningshåll framgår även att den utsatte ofta betraktas som ett hot eller hinder av den som mobbar. En mobbare trakasserar gärna en annan person för att få mer makt och genom att först tala om sin egen vilja och sedan önska gehör istället för att först gå laget runt och lyssna in olika uppfattningar finns inte på kartan körs av den vill ha egenmakt.

Demokratisk ordning och i vissa fall också större kompetens prioriteras inte.

För den som känner till hur en demokratisk ordningen ska ske och noterar särbehandling kan det kännas besvärande men om är man är ny, saknar erfarenhet eller helt enkelt saknar civilkurage då väljer man att vara tyst och vill inte vara den som ”krånglar”.

Då väljer man i stället att låtsas som ingenting och att det blir lugnt och trevligt möte/arbetsplats. Man mörkar och lägger locket på och ett osunt klimat kan fortsätta. Så kan ett typiskt mobbningsfall se ut.

MEDLÖPARE. Att inte våga ta ställning när en eller flera i omgivningen har kännedom om att särbehandling pågår är det en svaghet.

KRÄNKANDE SÄRBEHANDLING När vi pratar om kränkande särbehandling är ”mobbning” oftastdet uttryck vi i dagligt tal använder. Definition enl. arbetsmiljöverket: "Handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt, och som kan leda till ohälsa eller att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap."

En form av kränkande särbehandling är att diskriminera någon. Det kan yttra sig på olika sofistikerade sätt, i personliga påhopp och nedvärderande kommentarer där föraktet för en annan person används i en diskussion ”Du är uppe i det blå”, är ord som sårar, kränker och förminskar.

SVAGT LEDARSKAP Ofta spelar flera olika faktorer in men inte sällan är svagt ledarskap en faktor. I en grupp kan både chefer och medarbetare utsättas för särbehandling. Att exempelvis undanhålla information, ignorera eller särbehandla genom att systematiskt berömma en grupp men samtidigt bemöta en annan person med tystnad är ett exempel på mobbning. Det är att utsättas för grov respektlöshet som syftar till försämrad självkänsla och otrygghet.

ATT SYSTEMATISKT OCH UNDER LÅNG TID BLI UTSATTför särbehandling genererar negativ energi och risken att stå i fokus för både fysisk och psykisk farlig påverkan är uppenbar. I sådana fall är det viktigt att anmäla eller lyfta problemet till någon högre upp i organisationen. Tyvärr är det är inte alltid som det finns någon ansvarig att anmäla till högre upp, det kan ju vara den ledande som är den som mobbar. Om så är fallet är den bästa lösningen oftast att komma så långt bort som möjligt från en sådan destruktiv miljö, dvs lämna platsen åt sitt öde och gå vidare till områden och människor som istället genererar positiv energi.





  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post48

Improviserade vigslar

LivetPosted by Helene T Dehring Wed, May 08, 2019 13:24:14


Improviserade vigslar – något som jag sent ska glömma!

Den här lördagen var det min ordinarie ”vigsellördag”, förmiddagen var uppbokad på en annan aktivitet och på ett annat håll men på eftermiddagen hade jag mitt uppdrag som ordinarie vigselförrättare.

Jag hade tidigt förstått att det inte skulle finnas utrymme för att åka hem mitt på dagen emellan mina två aktiviteter, för att hämta handlingar och för att byta om. innan jag skulle vara på plats.

För att vinna tid hade jag på morgonen packat en väska med vigseldokumenten och ett klädombyte så jag inte skulle behöva stå där i jeans och genomföra de fyra vigslarna.

Från början hade fem blivande brudpar bokat sina vigslar men i sista stund hade ett brudpar anmält förhinder och avbokat vilket innebar att nu var det fyra par som skulle bli man och hustru.

Som vanligt hade jag veckan före haft kontakt med var och ett par för att stämma av. Tanken är ju att allt ska bli så bra som möjligt, eftersom det ju är en alldeles speciell dag för de flesta. Jag hade berättat hur en vigsel kan gå till och som vanligt frågat om det fanns några särskilda önskemål o.s.v. Till nittionio procent är telefonsamtalen mycket uppskattade och det känns bra för både blivande brudpar och för mig att vi har haft kontakt. Så hade förberedelserna varit även inför denna lördag.

Förmiddagens möte var klart kl 13.00 d.v.s. en timma före första vigseln var bokad och jag ringde servicevärlden som skulle finnas på plats för att jag skulle bli insläppt men jag fick inget svar. Nåväl, tänkte jag det var ju gott om tid, hen hade nog inte börjat sin tjänstgöring ännu.

Jag tog min lilla resväska och transporterade mig iväg till kommunens officiella vigselplats som är högst upp i Gamla Wermlandsbanken. Första porten för att komma in, gick till markplanet och en restaurang gjordes av en personal som skulle till jobbet. Min lokal låg dock högre upp och jag sprang vidare uppför de två trapporna och skulle öppna dörren som leder vidare upp och för att senare komma in till vigsellokalen – men här, efter dessa två trappor var dörren låst!

Jag fumlade med telefonen för att återigen ringa men möttes återigen av samma telefonsvarare. Här stod jag nu i vardagskläder mitt i trappavsatsen och stirrade förtvivlat på den stängda dörren. Adrenalinet rann till alltmer och jag kände sakta stressen komma smygande. Jag ville in, jag ville byta kläder, ville förbereda och kolla att allt var i sin ordning. Jag hade fyra bokade vigslar att förbereda vigselbevis, protokoll och turordning för och det första brudparet skulle vara på plats kl 14.00.

Jag tittade förtvivlat på den stängda dörren som jag inte kunde passera. Jag hade ringt säkert tio gånger och möts av samma meddelande ”numret kan inte nås för närvarande…När klockan närmade sig 13.40 fick det bära eller brista, nu var jag tvungen att byta om i trappuppgången. Jeans och strumpor av och linneklänning på. Jag tror aldrig jag varit så snabb och jag kan säga att min puls var förhöjd puls. Rubriken ”vigselförrättare i underkläder i Gamla Wermlandsbankens trappa ” flimrade förbi.

Jag gick nedför de få trappstegen och funderade intensivt på hur jag skulle kunna fixa detta, jag fortsatte förbi de dukade restaurangborden och bort över golvet där en personal visade mig vidare till restaurangköket och ägaren. Jag berättade om mitt dilemma att jag var utelåst från vigsellokalen och att det nu skulle komma brudpar på löpande band. Kunde hen möjligen hjälpa mig? Fanns det möjligtvis något rum som vi kunde låna? Hen var ledsen och kunde inte hjälpa mig, hade förstås full förståelse men förklarade att det fanns inget rum att tillgå.

För mig var det bara att gå tillbaks till trappan där nu också första brudparet hade anlänt. Så fina de var allihop, bruden i vit lång klänning, en prunkande vacker brudbukett och blivande maken i smoking. Jag tog ett djupt andetag och förklarade att någonstans hade det blivit fel och att jag i nästan två timmar hade försökt få kontakt med ansvarig för vigsellokalen utan att lyckas. Jag fortsatte att berätta om försöket att låna ett rum och bad dem om ursäkt för att denna situation – som dock var svår för mig att påverka. Ville de att vi skulle skjuta upp vigseln till i morgon? Hade de något önskemål om annat - jag stod ju till förfogande.

Efter några minuter enades vi och fick budskapet om att huvudsaken var att de skulle förevigas som man och hustru. Dessutom hade de åkt flera mil och ville inte göra om proceduren.

Så fick det bli - vigselakten skedde i trappan, de blev man och hustru och var nöjda med det. Nu hade brudpar nummer två kommit och stod där i trappan lite smått förvirrade och undrade varför vi alla befann oss här.

Mitt i denna situation kom restaurangägaren gående med en femarmad kandelaber i handen och säger att han nu har lyckats ordna ett litet rum som vi kan få låna fram till klockan 16.00, om vi vill. Jag tar mycket tacksamt emot erbjudandet och informerar ”mina brudpar” och så går vi i samlad tropp till detta lilla rum.

Rummet är litet, ena väggens långsida upptas av en stor tavla med motiv från en ölfabrik där rundmagade öltillverkare transporterar stora tunnor. Uppe vid taket på andra långväggen är en liten högtalare monterad och där strömmar grekisk musik ut, inte så högt men som en bakgrundsmusik till vigselakten som jag absolut inte hade tänkt mig. Högtalaren går inte att stänga av.

Brudpar nummer två och tre blev också lagenligt man och hustru och till sist var det bara ett brudpar kvar. Det hade blivit varmt i det lilla rummet där också kandelabrern gjorde sitt till för att värma upp. Förutom vittnen, och några släktingar fanns nu även ett litet barn i en barnvagn i rummet. Det var ”smockfullt” i det lilla rummet där bakgrundsmusiken med grekisk ”sorba” energiskt strömmade ut ur högtalaren.

Nåväl - efter första förvåningen och chocken hade alla varit glada och lyckliga och jag hade genomfört vigselakterna efter bästa förmåga och lagt ner hela min själ för att det skulle bli så ”smärtfritt” och bra som möjligt.

Alla hade blivit man och hustru, lyckan och kärlekens skimmer hade legat som en dimma över cermonierna. Under rådande omständigheter hade det trots allt gått bra och kl 16.30 var jag klar. Jag hade packat ihop mina prylar, bytt kläder och cyklade lätt omtumlad, sakta hemåt i den sena eftermiddagen.

Jag brukar i vanliga fall bli sporrad och brukar tycka att det är lite utmaning när det inte alltid går som på räls, men jag måste erkänna att det här hade varit en extraordinär vigseleftermiddag med improvisation som jag sent ska glömma.





  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post47

Princip, begravning och hänsyn

LivetPosted by Helene T Dehring Sat, January 26, 2019 20:22:24

Princip (grundläggande lag, eftersträvande)

Som princip gör jag inte si, som princip gör jag inte så. Ok, så bra, då att man något eftersträvansvärt att följa. Det känns väl bra att förhålla sig till? Jag blir bara så trött när man benhårt ursäktar sig med att ”jag har som princip…”och inte kan tänka sig att vid något enda tillfälle rucka på sin princip. Är man rädd för att lösas upp som personlighet eller vad är det frågan om? Kan man kanske tänka sig att ägna en tanke åt någon annan än sig själv någon enstake gång?

Jag ska berätta om en händelse som berörde mig illa och jag blev både ledsen och arg. Jag kan inte låta bli att skriva om händelsen för något som alltid gör mig upprörd är när folk gör varandra illa och inte tar någon som helst hänsyn till annan än sig själv.

Här om dagen deltog jag i en liten skara sörjande där vi i kyrkan hade samlats för att ta ett sista farväl. Hustrun hade mist sin livskamrat efter en tid sjukdom, livskamraten fanns inte längre vid hennes sida, frånvaron var definitiv.

De närstående hade samlats, precis som livskamraten hade önskat, i kyrkan för ett farväl i stillhet med de närmaste.

Tiden efter hennes livskamrat hade gått bort hade varit intensivt, det hade varit så mycket att tänka på. Nu kändes det gott att ha de sina omkring sig och som avslut hade hon ordnat en enkel samvaro för de närmaste, i hennes och livskamratens gemensamma hem.

Hon hade sagt till dem alla, de få vännerna och syskonen att hon ville bjuda på kaffe efteråt. I flera dagar hade hon hade planerat. Ett fint foto på livskamraten stod på byrån, de finaste dukarna och de tunna kaffekopparna fanns på de två borden. Hon hade tyckt att det hade känts bra att kunna samlas, i all stillhet tala om minnen som de alla hade delat med livskamraten. Tillvaron skulle bli så annorlunda nu.

Det blev ett fint och värdigt avslut men nu vill jag nämna det där som jag skrev om i början - principer. En av de närmaste, som hela tiden gett sken av att komma med även efteråt, för att hedra, för att mildra och bara för att finnas för änkan som nu var ensam kvar... svarade nu plötsligt att ”som princip gick går jag aldrig med på någon samvaro efteråt”.

Så snopet och så överraskande, så självupptaget… Varför sa du inte det från början? Förstod du inte och såg du inte så besviken och så ledsen den sörjande som bjudit in, blev? Men, nej det tänkte du väl inte på? Du tänkte väl bara på att dina principer var viktiga att följa? Men skulle du inte ha kunnat visa lite god vilja och hänsyn till just den speciella händelsen och tänka på någon annan än dig själv och vid något enda tillfälle ge efter för din princip? Jag tycker att du var egoistisk!




  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post46

Minnen i livets slut

LivetPosted by Helene T Dehring Sun, October 28, 2018 22:25:01



"Jag orkar inte åka in till sjukhuset igen”. Personalen har ringt, doktorn ska komma
.

Hemtjänsten kommer till honom två gånger per dag och hjälper till med insulinet. Han är änkeman och snart ska han fylla åttiofyra år.

Norr om den nedlagda pappersfabriken, ett par kilometer bort ligger det lilla huset. Det hade varit gulmålat på 50-talet, gult och soligt, med ljusa tapeter och med blåmålade köksluckor. Han hade själv målat huset men nu var det inte mycket färg kvar, brädfodringen var sprucken och färgen avflagad.

Huset i korsningen var som ett eko av svunnen tid, när alla timmerbilarna passerade förbi på väg till fabriken. Nu stod den djupa skogen tyst och vakande bakom ängen. Luften verkade stå helt stilla denna soliga eftermiddag, det vilade en stillsam trötthet över hela det slitna området.

Här hade de bott, han och Anna. Som en solstråle hade hon kommit in i hans liv, fina lilla Anna som han delat sitt liv med. Femtiosju år hade de fått tillsammans innan hon gick bort.

De hade träffat varandra en lördagskväll på Folkets hus där hans trio hade spelat upp till dans. Tillsammans med två kamrater hade han bildat en liten orkester där han själv spelade dragspel. Han hade sparat ihop till ett nytt och mer modernt, men det gamla dragspelet hade han kvar.

Varje onsdag hade han packat ner dragspelet i det svarta fodralet, lastat in det i bilen och kört till dragspelsklubben. Vilken glädje det hade varit att få sitta där med likasinnade. Noter hade han aldrig lärt sig, men de sade att han bra tonöra. På tillställningar och kalas hade de spelat, värmen spred sig i bröstet när han tänkte på hur stolt han varit när han satt på estraden. Tillsammans hade de lockade fram skön dragspelsmusik. Anna hade tyckt om att lyssna på honom och så länge hon varit hemma hade han tagit fram sitt spel då och då. När hon hade blivit sjuk hade han mist lusten, sedan många år stod det orört på byrån nere i källaren.

Det var på Folkets Hus som han och Anna hade träffat varandra. I pausen hade de pratat och när kvällen var slut hade han skjutsat henne hem på pakethållaren. Hon var 20 år och han själv var 23. Hjärtat hoppade till i bröstet på honom, när han mindes Anna som leende hade berättat att hon tyckt han var så fin i sin gröna halsduk med vita prickar.

Som magneter hade de dragits till varandra, så lyckliga. Sommarbröllopet hade varit enkelt men värdigt, precis så som de ville. Anna hade varit hemmafru och själv hade han jobbat treskift på fabriken, några extravaganser hade det inte varit tal om. Året efter hade deras lilla dotter kommit till världen och nog hade de skämt bort den lilla men Anna hade varit lycklig. Själv kunde han sitta i timmar och förälskat följt hennes rörelser när hon skötte deras lilla flicka.

Tillvaron hade varit knapert men de hade hankat sig fram. En händelse satt som fast ristad i minnet, fortfarande kände han hur kroppen drog ihop sig av skam. Det högg till i bröstet när han tänkte på den svarta bilen som sakta hade kommit krypande uppför backen och stannat på grusplan. Han hade varit vältalig den kostymklädde försäljaren. De hade behövt pengarna och femhundra hade varit mycket men det var illa att han tvingats sälja mors amerikaklocka. Ryggen hade krökts och känslan av hans svek stack till i bröstet.

Han hade varit en plikttrogen arbetarson, inte en enda sjukdag hade han haft på fabriken. Efter 54 år hade han blivit inkallad, finklädd och bugande hade han stått där i ledet framför disponenten och blivit tilldelad en guldklocka för lång och trogen tjänst.

Ända sedan han fick rösträtt hade han röstat på socialdemokraterna. Det skulle man göra om man var en arbetare. Någon kontorspojke i vit skjorta var han inte och något annat skulle han aldrig ha vågat visa för sina arbetskamrater. Men det var svårt när tvivlet ansatte honom, och nästan som en otrohet att ens tänka på annat. Det skulle löna sig att arbeta, sa de. Han och Anna hade varit noga med pengarna, aldrig hade de köpt något onödigt och det var sällan de kunnat lägga undan något.

Varje sommar hade han kört de tjugo milen till Västkusten för att hälsa på Annas syster. Stolt hade han suttit vid ratten i den duvblå PV,n 444 med sin lilla familj. Kanske röstade han rätt ändå, fastän de fick vända på vartenda öre, men det gnagde inom honom det här med klasstillhörigheten.

Något hade varit fel med lillflickan, men det Anna ville aldrig höra talas om. Det var tonåren, sa hon. Han hade haft svårt att förstå. Anna hade fällt många tårar när dottern hade flyttat hemifrån. Hon hade träffat en man och snart hade han och Anna fått barnbarn. Som de hade glatt sig, tänk om de ändå hade kunnat träffats oftare. En gång till jul hade de fått träffa de små. Det hade varit en sorg över att sällan få se barnbarnen. Både han och Anna hade märkt av dotterns vilsenhet och oro, men inte orkat prata om det. När hon för tredje gången gifte om sig och flyttade långt söderut slocknade ljuset i Annas ögon och hon blev alltmer inåtvänd och tyst.

Åren hade gått och han skulle aldrig glömma den sena eftermiddagen. Såfort han hade öppnat dörren hade han förstått att det varit något fel. Hon legat där på golvet mellan kökssoffan och spisen i köket, alldeles kall hade hon varit och hon hade inte svarat på tilltal när han ropade. Tänk om hon hade legat där sedan han gått hemifrån i morse? Känslorna kom över honom och tårarna svämmade över när han tänkte på att hon kanske hade legat ensam och rädd på köksgolvet. Kanske hade hon ropat på honom i flera timmar, utan att få svar.

Han hade ringt 112 och försökt beskriva och hur de skulle köra men orden hade snubblat och stockat sig. Han hade velat skrika, att de måste komma fort. När de väl kommit hade de inte frågat honom någonting utan bara lastat upp Anna och kört iväg till det stora länssjukhuset som låg femton mil bort. Det hade varit svårt för honom att ta sig dit och i flera månader hade hon legat där innan hon kom till sjukhemmet. Det var inget mer man kunde göra, skadan är för stor, hon blir inte bättre, hade de sagt. Han hade vetat bättre, Anna hörde honom. Han hade känt det och han hade vetat att hon förstod mycket mer än läkarna och sköterskorna sett. Anna och han förstod varandra.

När hon kom in på sjukhemmet hade han besökt henne varenda eftermiddag, inte en dag hade han missat under det första året. De sista åren hade han fått hjälp för att kunna besöka henne en gång i veckan

Det var besöken till Anna som hållit honom uppe, hur skulle han annars ha orkat.

På slutet hade han förstått att hon nog inte hade känt igen honom men det var vilsamt och han hade mått bra av att sitta där och småprata med henne, fastän hon inte svarade och stryka henne över händerna. Han hade tyckt om det.

Sakta hade hon tynat bort och efter fem år hade hon gått bort. Det fanns inga ord för hans sorg, saknaden var stor och ensamheten var det värsta. Han var tacksam för hemtjänsten som kom varje dag, men den nästan dagliga samvaron med Anna som han liksom hade växt ihop med kunde inget socialt nätverk i världen ersätta. Tomheten av att hans käraste livskamrat inte längre fanns var svår. I början när det hade varit som värst, hade han tänkt att han kanske skulle skaffa sig en hund eller en katt, men det hade liksom inte blivit av.

Det var kanske bäst för som det var nu skulle han aldrig ha orkat gå ut. Det var som om all kraft hade försvunnit, han var in i märgen trött.

På senare tid hade hans turer till sjukhuset, blivit många. Båda höfterna hade opererats och han hade behövt mycket medicin. Förra året hade han fått problem med både hjärta och njurar. Urinen hade krånglat och sist gång han varit inlagd hade han fått en kateter. Han hade lärt sig hur påsen skulle bytas och han tyckte hemtjänsten hade nog med arbete ändå.

Den här sommaren hade han inte haft ork att klippa gräsmattan. Rallarrosorna hade tagit över allt mer och på grusgången hade det bildats små buketter av gula maskrosor i en jämn matta. Hallonen hade mognat och ramlat ner på marken utan att han orkat plocka ett enda.

Personalen har ringt, doktorn ska komma. Trots den vita bordsfläkten som surrar och ger ifrån sig lite skön svalka är det dallrande varmt i rummet. Medan de väntar ligger han där tillbakalutad mot kuddarna i sängen. Minnesbilderna flimmrar förbi, nyss tyckte han tydligt att de var här tillsammans. Han och Anna tillsammans med dottern satt de vid köksbordet och framför sig stod varsin skål med hallon, socker och mjölk. Han kände doften av nyplockade hallon. Allt känns bra nu, ett lugn kom över honom, han är nästan säker på att det Anna som varsamt stryker hans hand och han ler när hon viskar till honom att snart blir det bra ska du se.





  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post45

Ofrivillig ensamhet är skamfyllt!

LivetPosted by Helene T Dehring Wed, September 26, 2018 17:21:21

Ensamheten tar inte semester.

”Nej, jag hinner inte i dag, kanske en stund nästa vecka”.

Skuldkänslorna finns där hela tiden för att vi ägnar för lite tid till äldre släktingar och vänner. Vi prioriterar helt enkelt bort en del umgänge till följd av att nära och kära blir ännu mer ensamma och vi får ännu mer dåligt samvete. Men hur ska vi då göra? Kan politiska initiativ motverka ensamheten? I Storbritanien har regeringen inrättat en minister mot ensamhet.

Allt fler lever i ofrivillig ensamhet. Våra begravningar ger en bild av detta och allt fler begravs utan någon enda ceremoni – utan en enda vän eller anhörig närvarande.

Statistik visar att 35 % av kvinnor och 20 % av män över 85 år upplever ensamhet. Utan sociala relationer är det svårt att leva, och man skäms för att berätta.

Det är en självklarhet att vi har gemensamt finansierad välfärd för den som är sjuk och har bräcklig hälsa men när det gäller den ofrivilliga ensamheten har vi en offentlig välfärd som sviktar. Detta är vår tids moderna gissel och forskning har visat att vi riskerar dö i förtid av ofrivillig ensamhet. Detta innebär ett ännu större hot mot folkhälsan än rökning enl. Professor P. Strang.

Människans fysiska behov dominerar i förhållande till sociala, själsliga och andliga behov. Kunskapen om ensamhet påverkar vår fysiska hälsa men det är skamfyllt att vara ensam.

Konsekvenserna av isolering och ensamhet innebär ett ökat tryck på sjukvården. Den ofrivilliga ensamheten gör att smärtupplevelser triggas igång mycket starkare. Det i sin tur innebär att besöken för medicinska insatser på vårdcentraler och akutmottagningar ökar.

Peter Strang, professor i palliativ vård, menar att risken för att dö i förtid ökar av ofrivillig ensamhet. Kroppen utsätts för negativ stress och risken för hjärt-kärlsjukdomar ökar. I väntan på trygghets- eller serviceboende med mat och gemenskap som skulle höja livskvaliteten ökar risken för depression, minskar matlusten och leder till undernäring. Många äldre dör i förtid av sin ofrivilliga ensamhet.

Även barn och unga är ofrivilligt ensamma även om det ibland är skönt att vara ensam. Det är den långa ofrivilliga ensamheten som är destruktiv.
Enl. Bris är den ofrivilliga ensamheten utbredd bland unga vuxna d.v.s. mellan 12 – 24 år. Många föräldrar har egen aktiv tillvaro och barnen tvingas hantera sina tankar på egen hand.

Det är skamfyllt att vara ensam och det är smärtsamt att vara utanför. Ingen vill vara utanför, gemenskapen med jämnåriga är viktig.
Sociala medier har en viktig roll i utanförskapet. Bris har beskrivit att det finns en koppling mellan barns ensamhet och psykisk ohälsa, t.o.m. en koppling till självmord.

För barn och unga i utsatta miljöer kan bristen på gemenskap och frånvaron av vuxna – inte minst pappor, få ännu större konsekvenser.Känslan av hopplöshet och ensamhet, liksom behovet av att vara bekräftad är stort.

I sådana situationer är det lätt att söka sig till kriminella gäng, eftersom man i gängen blir sedd och att man här får en tillhörighet.

Ofrivillig ensamheten slår brett i alla åldersgrupper. När t.ex. gemenskapen i arbetslivet tar slut och man får känslan av att inte ha någon tillhörighet, då är det lätt att ohälsa och missbruk att få fäste.

Ofrivillig ensamhet aktiverar inte bara hjärnans smärtcentrum utan även rädsla och ilska. Risken för att det skapas klyftor där vrede och bitterhet frodas ökar.

Även i äktenskap eller samboskap med eller utan barn kan man känna en ofrivillig och existentiell ensamhet. Man bor under samma tak men pratar inte med varandra och lever skilda liv.

Borde vi inte vara såpass kloka och förstå vad viktigt det är att bygga relationer, gemenskap och medmänsklighet?

Oavsett, tror jag att politiken spelar en viktig roll. Vi måste erkänna att ensamheten är ett samhällsproblem med stora samhällsekonomiska kostnader. Vi kanske behöver en ensamhetsminister även i Sverige?



  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post44

Mamma är glad och skrattar sorglöst!

LivetPosted by Helene T Dehring Fri, August 24, 2018 19:34:44

Mamma är glad och skrattar sorglöst!

Barnbarnets födelsedag och mammahar fått permission från sjukhuset där hon vårdas för högersidig stroke och kommunikationssvårigheter d.v.s. afasi. När alla sjunger ”ja, må hon leva” formas mammas mun men det hörs inget ljud. Mamma ser omedveten ut, hon är glad och skrattar sorglöst. Finaste duken ligger på köksbordet, här står födelsedags flaggan och servetterna med midsommarkrans finns framme tillsammans med tårta och kakfat. Vår lilla familj är sitter samlade och situationen skulle vara annorlunda om inte det vore för mammas stroke för snart fyra månader sedan.

När kakfatet sträcks fram, snappar mamma snabbt tag i mazarinen med folieform och för den till munnen. Stopp, stopp, ropar barnbarnet och mamma tittar förvånad upp. Folieformen plockas bort och vi skrattar lättat. I min mage växer en klump och gråten väller upp.

Mamma skrivs hem, hon vill absolut inte till något servicehem och vägrar ta emot hemtjänst. Jag säger att vi avvaktar och har lite tålamod, vi ska inte köra över dig, kanske du ändrar dig mamma?

Telefonsamtalen blir många. Så många måsten som ska lösas för att mamma ska kunna leva och bo kvar i det hem som hon och pappa har byggt upp tillsammans. Duschhjälpmedel och toaförhöjning, sängen som är för låg, tallriken som glider iväg när mamma ska äta. Kan hon skära brödet och bre på smör? Tänk om den vassa kniven slinter och skadar sig. Hon kan ju inte ringa på hjälp när hon är ensam.

Det är mitt i sommar och semestertid, jag hänvisas tillolika handläggare.

Logopedkontakten som är så viktig, jag vet ju vad det betyder för att komma igång med talträning. Det gör mig så oändligt ont när mamma försöker säga något utan att lyckas. Jag ser ju att du blir ledsen mamma.

Arbetsterapeut och rullstol är nödvändigt. Sjukgymnasten som måste komma, hur blir rehabiliteringen? Hur blir det med bostadsanpassning?Allt ska samordnas, allt ska lösas. Glimtar av sorg som skymtar i mammas ögon. Hur stor är skadan? Hos mig åker hopp och förtvivlan, berg och dalbana, allt är kaos… Livskris i familjen är ett faktum.

På övervåningen ligger sovrummet men mamma kan inte längre gå upp och ner för trappan, sängen har nu fått plats i kammaren bredvid köket. Men kvar på övervåningen finns det lilla tvättrummet och nu har mamma börjat lukta. En svag odör sprider sig och känns när jag kommer nära. Men mamma vill inte duscha.

Jag lirkar, ömsom varsamt ömsom bestämt, mamma vill inte, hon är inte dement men inte heller som förr. Efter en vecka är mammas motstånd nedbrutet.

Att komma uppför trappan tar sån tid, vi måste vila varje trappsteg, besvärligt och risk för fall men äntligen har vi kommit upp. Mamma är alldeles röd i ansiktet, hon tittar förebrående och ilsket på mig, hela hennes kroppsspråket utstrålar irritation.

Älskade kära lilla mamma, du som alltid varit så noga och lärt oss vikten av att vara hel och ren. Nu sitter mamma naken i den vita trädgårdsstolen av plast och jag ser hennes förlägenhet och hennes blygseln över att blotta sig, ovanan att visa sig naken inför någon annan.

Jag pladdrar på och försöker skoja när jag tvålar in med tvättlappen. Jag mår dåligt och undrar om det inte detta är på gränsen till att ha begått ett övergrepp mot min egna mamma? Fy vad jag mår dåligt!

I halltrappanhar terapeuten lagt ifrån sig ”Rapport-mappen” från sjukhuset. Ett ögonblick står jag där obeslutsam och tittar på den de vita papperen. Så tar nyfikenheten överhand, jag vill veta vad det står om min mamma.

Dottern är på hugget och vill till varje pris ha hem sin mamma, det blir en enorm bostadsanpassning” läser jag. Hjärtat dunkar, det flimrar för ögonen. Orden flyter ihop och blir suddiga.

Jag tittar ut genom fönstret, vill ju inte ertappas med att tjuvläsa. Med sin röda rollator ser jag mamma halta fram över grusgången, på väg upp från brevlådan. Terapeuten, hen som inte har skrivit rapporten går bredvid. Hen som visat att hen vill väl. Tacksamheten väller över mig, jag är sårbar och skör. Ångesten har gläntat på dörren, men jag måste vara stark, jag måste orka. Denna eviga balansgång.

På söndag em lade vi oss sig för att vila. Jag vaknade av att mamma stod lutad över mig med täcket hängande på rollatorn. Trots tjugofem grader varmt ville mamma lägga täcket över mig. Omtanken var lika stor som förr. Du som alltid sett det positiva i allt, egenskaper som nu har förstärkts.

Jag lagar middagar för en vecka och lägger i frysen men mamma saknar aptit och går ner i vikt. I affären vill hon köpa sötsaker och blir arg när jag föreslår annat. Lilla mamma så förändrad du är, mina tårar bränner bakom ögonlocken.

Jagkallas på jobb och måste åka iväg. På tillbakavägen ringer jag, mamma lyfter luren för att svara. Hon försöker säga något utan att lyckas. Jag kommer snart mamma, vi lägger på, jag motar bort känslorna som gör så ont. Vägbanan framför mig blir suddig när tårarna väller upp och inga vindrutetorkare hjälper.

När jag senare kör upp för backen står köksdörren på vid gavel. Pulsen ökar, jag fumlar med dörren, kan inte fort nog komma ur bilen. Jag springer snubblande fort, fort över grusgången uppför stentrappan, in i hallen och där på kökssoffan balanserar mamma, hon arbetar målmedvetet och koncentrerat arbetar hon med byte av köksgardinerna. Mitt hjärta nästan stannar, jag håller andan och vill ropa ”mamma stå stilla”, men jag står som förstenad!

Fyra år senare fick mamma en ny stroke. Så jobbig tid, många år sedan nu. Men mamma, jag saknar dig så!



  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post43

Samverkan - Mobilt hemsjukvårdsteam gör skillnad!

PolitikenPosted by Helene T Dehring Sat, June 30, 2018 16:24:42

Samverkan mellan kommun och Landsting.

Mobilt resursteam gör skillnad!

I flera dagar hade han haft ont men tänkt, att det går nog över bara han vilade sig lite. Det kändes som om han hade feber.
På sängkanten sitter den lilla tunna människan, han väger säkert inte mer är fyrtiofem kg. Flanellskjortan hänger som ett mindre tält kring den magra kroppen. ”Kan du hjälpa mig, jag behöver gå på toaletten”, viskar han. Hon sätter sig på huk framför honom och letar fram ett par svarta foppatofflor som sticker fram under sängen. Hon placerar rollatorn i läge framför honom så det blir lättare att resa sig upp. ”Det har varit svårt med urinen”,säger han med svag röst.

Kateterslangen med påsen som samlar upp urin är nästan tom. Hon lirkar upp hållaren och häktar fast påsen på kanten av rollatorn, så tar hon ett stödjande tag om hans högerarm.
Genom det tunna skjortärmstyget känns armen så mager att den nästan kan gå av. Tillsammans ställer de sig upp och han stapplar med korta, små steg ut till toaletten ute i hallen.

Han ska snart fylla åttiofyra år. Hemtjänsten kommer två gånger per dag och hjälper till med insulinet. Turerna till sjukhuset har blivit många på senare tid. Båda höfterna har opererats och han behöver mycket medicin. Förra året han hade fått problem med både hjärta och njurar. Katetern hade han fått sista gången han var inlagd på sjukhuset.

Den lilla promenaden har gjort honom yr, han är tvungen att sitta på rollatorn när hon drar honom tillbaka. Han sitter en stund på sängkanten och hon böjer sig ner för att hjälpa honom komma upp med benen i sängen. Då tar han hennes huvud och med tårfyllda ögon lägger han sin kind intill hennes och viskar ” hjälp mig, jag orkar inte åka in till sjukhuset igen”.


Och det ska han inte heller behöva.

Våra äldre och multisjuka ska inte slussas runt mellan olika aktörer eller riskera att i värsta fall dö i en ambulans på väg till eller från en vårdinrättning. Utveckling av den nära vården i ett intimt samarbete mellan kommunen och landstinget i en sammanhållen vårdkedja innebär trygghet för patienten och anhöriga.
I nära samverkan mellan Karlstad kommun och landstinget i Värmland har vi nu mobila team för våra mest behövande multisjuka äldre. I Karlstad finns i dag ett mobilt hemsjukvårdsteam med läkare och sjuksköterska samt sedan tidigare också palliativt team för trygg vård i livets slutskede.

I västra och norra Värmland startas, i nära samarbete mellan landstinget och kommunerna, verksamhet med mobil hemsjukvårdsläkare, mobila hemsjukvårdsteam och mobila palliativa team.

Teamen ska ge vård i hemmet så att den sköra äldre patienten inte ska behöva åka till vårdcentralen eller akuten och så långt möjligt slippa bli inlagd på sjukhus.

I kombination med närsjukvårdsplatser för de som behöver sjukhusvård men inte akutsjukhusets alla resurser, innebär detta ökad trygghet och livskvalitet för både patienter och anhöriga. Moderaterna vill införa ett liknande arbetssätt i hela Värmland.

I Skaraborg, där man haft modellen sedan närmare tio år, har man minskat antalet besök på vårdcentral och akutmottagning och vård på akutsjukhus med mellan åttio och nittio procent för dessa multisjuka äldre medborgare.

Moderaterna värnar om mångfald och kvalitet.
Människor i olika skeden i livet har olika behov och förutsättningar och vården måste förändras för att kunna möta dessa.

Det här var en artikel somi Nwt 26 juni 2018.

Helene Torvaldsdotter Dehring Moderat förtroendevald i Karlstad kommun och landstinget i Värmland

Henrik Samuelsson Moderat förtroendevald i Arvika kommun och landstinget i Värmland







  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post42

Kunde blivit bortbytt?

LivetPosted by Helene T Dehring Sat, May 05, 2018 19:11:56

Jag kände direkt att det här var inte min baby.

Jag befann mig på BB och för nitton timmar sedan hade jag blivit förlöst och fått mitt andra barn, ett litet gossebarn på fyra kilo. Förlossningen hade gått bra och nu satt jag här och väntade på att barnmorskan skulle komma in med min lille son som jag skulle amma. Året var 1966 och de små nyfödda bebisarna bars bara in man när de skulle få mat.

Jag kommer så väl ihåg, att jag satt där i den gröna fåtölj som var placerad i hörnet av två-salen. Klockan var strax före två när dörren plötsligt öppnades och en barnmorska iklädd blå klänning och vitt förkläde kom in genom dörren. I famnen bar hon ett litet knyte inlindad i blå filt.

Jag har inget minne av någon blå eller rosa mössa i tubgas som bebisarna i dag har på sitt huvud utan jag såg bara det lilla huvudet som stack fram utanför den blå filten. Ett pyttelitet huvud med ljusbrunt hår. Jag kände instinktivt att något inte stämde.

Barnmorskan kom fram lutade sig ner och ville placera det lilla knytet i min famn, men nej, nej, det här är inte min baby. Jag såg direkt när hon kom in genom dörren att det inte var mitt lilla babysbarn. Inte bara det att mitt lilla babysbarn var gulare och hade mörkare hår, jag kände instinktivt i hela kroppen att det här var fel baby. Jag ropade ”men det där är inte mitt barn”. Barnmorskan blev förskräckt, ryckte till och utbrast ”men käre lille vän vart hör du hemma då”.

Jag vet inte hur det är i dag men på den tiden fick de nyförlösta mödrarna och barnet ett plastarmband med ett nummer på som skulle vara lika.

Barnmorskan kontrollerade mitt armband och babyns armband som mycket riktigt visade sig vara olika. Hon försvann ut med det lilla knytet i den blå filten och kom tillbaka efter en liten stund med ett annat litet knyte i en blå filt. Jag undrade om han hade varit hos någon annan ”mamma” men fick inget svar. Nu kändes det bättre, nu kändes det rätt. Hon kontrollerade noggrant våra bådas plastarmband och de visade sig stämma.

Försiktigt tog jag den lilla babyn i min famn öppnade upp filten och tittade ner på det lilla brungula gossebarnet, nu var det rätt. Så oändligt vacker han var, en fantastisk känsla, det var rätt i hela min kropp, det här var min son. Jag lade honom vid mitt bröst, min lille son för att bli ammad.

Men tänk om, du käre vuxne son - tänk om du hade blivit bortbytt…





  • Comments(0)//bloggen.helenedehring.se/#post41
Next »